Anna Fiske är född 1964 i Ängelholm, men sedan ett antal år tillbaka bosatt i Oslo med norsk man. Hon har tidigare publicerats i bland annat Galago, och medverkar också i Allt för konsten 6. Annas serier är ofta vardagsberättelser som utmärks av mycket värme och starka människoskildringar.

Anna Fiske beskriver sitt album "Dansa på mattan" så här:
"Det var ett stort och läskigt kök på folkhögskolan där alla coola människor satt och diskuterade.
Dom pratade högt och skrattade ännu högre. Långt där inne i djupet var kylskåpet med min mjukosttub i.
Det tog på krafterna att hämta den.
Efteråt satt jag utmattad på mitt lilla internatrum och knaprade knäckebröd.
Självförtroendet sjönk tills det inte kunde sjunka så mycket lägre.
Som tur var fanns det ett tv-rum där mesarna satt. Vi lite mer tystlåtna kunde sitta och mumsa chips ihop.
Men andra året på skolan hände något.
Då började Pia.
Hon flyttade in i ett rum i närheten av mitt.
Hon såg så lurig och småbusig ut.
Första veckan blev hon sjuk. Hon gick inte ut ur rummet.
När jag knackade på var det ingen som svarade.
Jag gjorde i ordning en bricka med mat som jag ställde utanför dörren. Skickade in en lapp i dörrspringan "du måste äta, hälsningar grannens granne".
Lite senare när jag gick förbi vart brickan borta.
På kvällen kom Pia och tackade, hon var rörd och sa att jag kom i grevens tid innan hon hade svultit ihjäl.
Vi gjorde örhängen och småpratade. Hon hade svarta kläder och jag färgade mina likadant.
Vi drack körsbärsöl och dansade på hennes dammiga matta till Buffy Saint Marie.
Det blev många fnissattacker. Det var mycket som kunde fnissas åt, nästan allt faktiskt.
Vi var nog ett ganska skojigt par, där vi gick bredvid varandra. Jag lång och ranglig med flaxande armar.
Hon kort och kurvig med små vackra händer.
Pia tog mycket plats. Hon kunde prata en timme i sträck. Det lät inte som om hon andades emellan orden.
Pia var modig. Hon vågade säga vad hon tyckte till dom coola.
Hon diskuterade med alla möjliga och omöjliga. Jag vågade nästan aldrig öppna munnen i dom där "meningen med livet och konsten"-diskussionerna. Det kunde hända att jag slängde in nån kommentar i slutet i stil med "Gult är fult". Vilket i och för sig var ganska effektfullt efter en timmes diskussion om en målning skulle ha en gul eller en röd prick i hörnet.
Om något blev jobbigt eller tungt så var det bara att dansa en sväng på mattan.
För det var mycket som var besvärligt; killar, dumma lärare, killar och killar.
Men att ha en vän som frågade hur man hade det, som kunde och ville läsa ens ansikte och som fick en att skratta, gjorde problemen mindre som problem men en del av livet.
Plötsligt var tiden på konstlinjen slut och det var ett halvt Sverige emellan oss.
Men det gjorde inget för vänskapen hade växt in i skelettet.
Vi hade varandra i tankarna.
Men så gick tiden. Våra liv tog olika vändningar. Hon visste inte riktigt vad hon ville eller var det kanske så att hon inte ville veta. Hon ville inte bli, hon ville vara.
Plötsligt såg våra liv och värderingar olika ut.
För varje gång vi träffades låg det en besvikelse i luften.
En bitterhet över nån liten dum detalj som vi malde om och om igen hela tiden.
Vi tog av varandra men glömde att ge tillbaks.
Kan vänskaplig kärlek ta slut?
Kan man göra slut med en vän?
På vårt klantiga vis så gjorde vi nog slut.
Men kanske med en förhoppning att lappa ihop det igen, att träffas när vi blir tanter med hatt. Ligga och fnissa med bruten lårbenshals.
Men hur som helst så har Pia och jag alltid ett litet ställe i mina tankar där vi dansar på mattan till Buffy Saint Marie. Där ska vi dansa så länge jag tänker."


En sida ur "Dansa på mattan"

Av Anna Fiske på Optimal press
Dansa på mattan 2005
Allt för konsten 6 (antologi) 2005

Hemsida
www.patron.no